Miss Norrland

Jag irriterar mig inte alls på så mycket.

Tänk er följande:
Ni står i en butik med ert barn och köar till kassan. Som vanligt så har butikerna placerat godishyllorna vid kassorna och barnet står i armen och drar och tjatar om godis. Lite pedagogiskt så försöker ni berätta för ert barn att godis äter man på lördagar och att det inte är en sån dag idag. Barnet fortsätter tjata om godis och irritationen växer. Ni försöker lite fint säga att : "mamma har inte råd att köpa godis idag, du får vänta till lördag". Och predcis när barnet nästan ger upp tjatet och fölikar sig med era ord så kommer det nån jävla gammal tant som tittar på det gråtande barnet som snyftar över att det bara ville ha en klubba och så måste ju den tanten så klart öppna munnen och lägga sig i med att säga: "Får du inget godis av mamma idag, du som ser så snäll ut borde väl få en klubba" samtidigt böjer sig tantfan framåt lite och klappar barnet tröstande på huvudet. Ni kan ju tänka er hur det slutar sen..... så klart ska nån tant lägga sig i och ställa till det..

Men sånt irriterar mig inte.

Jag blir heller inte berörd över alla jävla strumpor som har en benägenhet att bara försvinna i tvättmaskinen. Finns det verkligen ingen som borde göra en utredning över det här fenomenet? Det hade nästan varit bättre om båda strumporna i ett par försvinner för det som är ännu mer irriterande är att man sitter med en strumpjäkel som man inte har nån nytta av!

sånt irriterar mig inte.

Inte heller blir jag irriterad på alla jävla hundägare som tycker att det är helt ok att lämna bajs efter sig på vägar och trotoarrer. Det är väl en jävla rättihet att lägga lite illaluktande avföring på vägarna så ungarna kan cykla i det sen och kanske få lite trevligt kladd under skon... för att inte tala om alla gånger man själv råkar trampa i en överaskning som nån varit snäll och lämnat kvar, tack.

sånt irriterar mig inte.

Jag blir inte heller galen av alla telefonköer. Ni vet, man ringer till nån VIKTIG institution och blir kopplad vidare och så säger en röst: Tack för ditt samtal, du är placerad i kö. Och sen kommer nån usel musik som man måste sitta och lyssna på och efter en stund hör man hur det kopplas och man hinner precis tänka:
- min tur? Det gick fort.
Bara för att höra en till telefonröst som upplyser en om att man fortfarande är placerad i kö och ditt samtal är viktigt för dom och dom ska besvara det så fort dom kan.
Det första man tänker på är att om samtalet nu var så viktigt för dom så borde dom väl svara nu??? eller åtminstonde byta bakgrundsmusik...

sånt irriterar mig inte..

Det värsta är heller inte alla de stackars uttråkade ungdomar som måste fylla sina nätter med att bränna däck på så centrala gator som möjligt. Helst ska man snurra runt på nån parkering i femtielva varv och helst så ska det vara mycket bostadshus runt omkring så man stör så många som möjligt. För det måste ju vara ungdomarnas rop på hjälp!! De måste ju skrika efter uppmärksamhet när dom inte får det av sina föräldrar som inte bryr sig om vad dom sysslar med på nätterna... så det här är väl det jävla samhällets fel att inte ungdomarna har nåt att göra..

Sånt irriterar mig absolut inte.

Inte blir jag heller irriterad på alla jävla människor som tittar på en fet människa och sen får "den där tycka synd" om blicken. Eller steget längre... Jävla människor som går fram till en rund kvinna och frågar när det är dags att föda?? Det är ju inte irriterande, det är ju bara omtanke och nyfikenhet....

Sånt irriterar mig inte.

Det som irriterar mig är DET här jävla humöret som gör att jag irriterar mig på såna där skitsaker, världsliga pyttiga problem...