Min hemby..
Detta inlägg handlar om en liten ort i Södra Lappland som heter Dorotea. Det är min hemby och den plats som fortfarande är HEMMA för mig även om jag nu flyttat därifrån för över 10 år sedan. Den här byn är inte så stor men trevlig. Dorotea ser ut som de flesta andra små orter runt om i vårt land. Allt är byggt efter den stora vägen och allt som behövs för att bo och leva där finns. Mysiga hus, små butiker, skolor och utbud på fritidsaktiviteter. Men hjärtat av Dorotea ser lite annorlunda ut än andra ställen. I min hemby finns en gemenskap och en kämparglöd som jag aldrig upplevt någon annanstans. I den här byn känner de flesta varandra på ett eller annat sätt och jag har alltid känt mig välkommen tillbaka till min hemby.
Nu är det som så att den 31 januari i år så stängdes akutavdelningen ner på Dorotea sjukstuga. Under vardagar från kl 17.00 och hela helgerna så finns det alltså ingen akutvård i Dorotea. Vi är en liten kommun med få innevånare och landstinget har bestämt sig för att det ska sparas pengar. Fram till den 31 januari var sjukstugan i Dorotea bemannad dygnet runt. Om invånarna blev sjuka kunde invånarna vända sig dit för att få första hjälpen av en sjuksköterska. Men nu är den möjligheten borta. I stället tvingas invånarna åka fem–sex mil till Åsele eller Vilhelmina. Varken en ljusmanifestation, namninsamling eller protestmöten har hjälpt – politikerna vägrar att ge med sig.
Så vad gör man som inlandsbo i ett litet bortglömt samhälle? Vad gör man när man anser att man har rätt till lika vård var man än i landet bor? Vad gör man när man bor i Dorotea och har ett barn med en sjukdom och som kan vara beroende av snabb hjälp? Vad gör man om ambulansen inte hinner fram i tid för att den får täcka för stor yta av vårt län? Vad gör man när man vet att olyckor händer, sjukdomar kan komma plötsligt? Vad gör man när man vet att varje minut kan vara livsavgörande?
Man gör som alla de fina människor som bor i min lilla by. Man gör som alla de som bestämt sig för att bo kvar, för att leva i sin by. Man går samman och man bestämmer sig för att visa att man inte tänker ge med sig, inte utan att ha gjort allt i sin egen makt först! Man ställer sig upp, man tar ton och man gör sig hörd. Den lilla människan i Dorotea har gjort precis det! De står upp och står stolt och ser till att alla ska höra dom.
Ockupationen av sjukstugan i Dorotea har pågått dygnet runt sen den 31 januari och den pågår än. Och jag är så stolt att vara från den lilla byn som skaffade sig en röst och som vågade säga ifrån. Människor som slåss för sin framtid, för sina barns framtid och även för andras framtid. Tyvärr är det så att nästa gång det ska sparas så kanske det är i din (just du som läser detta) by som det ska sparas in. Det är många som engagerat sig och det är många som på sitt vis stött denna kamp. Det är långt ifrån alla som har haft möjligheten att ockupera nere på sjukstugan men som har kunnat stödja på annat vis. Jag vill också vara med att bidra på mitt vis! Dorotea är min hemby och kommer alltid att vara det oavsett hur många år sen jag lämnat den. Jag gör detta inlägg för att visa mitt stöd och för att ge alla där hemma en stor klapp på ryggen och ett brett leende och säga: Ni gör det så bra och jag är så glad att hjärtat i Dorotea ännu glöder och ej har slocknat!
Sist av allt vill jag skicka en stor kram till en av ockupanterna: Margareta Dahlqvist som är en nära vän och som har varit med nere på sjukstugan sen dag 1! Maggan: Du är en otrolig människa som ger så mycket av dig själv till andra och utan att ens tänka på det. Stark och envis är bra drag som du besitter!! Jag är så stolt över dig och tycker att du, och alla de andra, gör ett fantastiskt jobb!!
Härmed uppmanar jag alla som läser denna blogg eller som bara råkat kika förbi att gå in på denna länk och sätter er in i vad som faktiskt händer och kan hända i din by. TACK!!
Doroteaupproret
Nu är det som så att den 31 januari i år så stängdes akutavdelningen ner på Dorotea sjukstuga. Under vardagar från kl 17.00 och hela helgerna så finns det alltså ingen akutvård i Dorotea. Vi är en liten kommun med få innevånare och landstinget har bestämt sig för att det ska sparas pengar. Fram till den 31 januari var sjukstugan i Dorotea bemannad dygnet runt. Om invånarna blev sjuka kunde invånarna vända sig dit för att få första hjälpen av en sjuksköterska. Men nu är den möjligheten borta. I stället tvingas invånarna åka fem–sex mil till Åsele eller Vilhelmina. Varken en ljusmanifestation, namninsamling eller protestmöten har hjälpt – politikerna vägrar att ge med sig.
Så vad gör man som inlandsbo i ett litet bortglömt samhälle? Vad gör man när man anser att man har rätt till lika vård var man än i landet bor? Vad gör man när man bor i Dorotea och har ett barn med en sjukdom och som kan vara beroende av snabb hjälp? Vad gör man om ambulansen inte hinner fram i tid för att den får täcka för stor yta av vårt län? Vad gör man när man vet att olyckor händer, sjukdomar kan komma plötsligt? Vad gör man när man vet att varje minut kan vara livsavgörande?
Man gör som alla de fina människor som bor i min lilla by. Man gör som alla de som bestämt sig för att bo kvar, för att leva i sin by. Man går samman och man bestämmer sig för att visa att man inte tänker ge med sig, inte utan att ha gjort allt i sin egen makt först! Man ställer sig upp, man tar ton och man gör sig hörd. Den lilla människan i Dorotea har gjort precis det! De står upp och står stolt och ser till att alla ska höra dom.
Ockupationen av sjukstugan i Dorotea har pågått dygnet runt sen den 31 januari och den pågår än. Och jag är så stolt att vara från den lilla byn som skaffade sig en röst och som vågade säga ifrån. Människor som slåss för sin framtid, för sina barns framtid och även för andras framtid. Tyvärr är det så att nästa gång det ska sparas så kanske det är i din (just du som läser detta) by som det ska sparas in. Det är många som engagerat sig och det är många som på sitt vis stött denna kamp. Det är långt ifrån alla som har haft möjligheten att ockupera nere på sjukstugan men som har kunnat stödja på annat vis. Jag vill också vara med att bidra på mitt vis! Dorotea är min hemby och kommer alltid att vara det oavsett hur många år sen jag lämnat den. Jag gör detta inlägg för att visa mitt stöd och för att ge alla där hemma en stor klapp på ryggen och ett brett leende och säga: Ni gör det så bra och jag är så glad att hjärtat i Dorotea ännu glöder och ej har slocknat!
Sist av allt vill jag skicka en stor kram till en av ockupanterna: Margareta Dahlqvist som är en nära vän och som har varit med nere på sjukstugan sen dag 1! Maggan: Du är en otrolig människa som ger så mycket av dig själv till andra och utan att ens tänka på det. Stark och envis är bra drag som du besitter!! Jag är så stolt över dig och tycker att du, och alla de andra, gör ett fantastiskt jobb!!
Härmed uppmanar jag alla som läser denna blogg eller som bara råkat kika förbi att gå in på denna länk och sätter er in i vad som faktiskt händer och kan hända i din by. TACK!!
Doroteaupproret
förkylningen släpper
Äntligen börjar förkylningen ge med sig ordentligt och Jag börjar känna mig piggare igen. Jag har även kommit igång med lite pyssel igen men för Det mesta så rullar allt på i samma spår.. det hade varit läge att göra nåt kul snart men jag vet inte riktigt vad... vill åka någonstans, göra nånting, se nånting....nån som har förslag?
Mamma och syster
Nu när pappa fått ett helt inlägg så lär jag väl lägga in ett inlägg på mamma och lillasyster också, annars blir det väl ett jäkla liv!
Så här såg de firande mor och dotter ut ...
Och då när jag ändå håller på så klämmer jag väl in nåt kort till också...
Adam tillsammans med lillkusinen Alwin
Alla tre kusinerna: Adam, Sammy och Alwin (elof)
Så här såg de firande mor och dotter ut ...
Och då när jag ändå håller på så klämmer jag väl in nåt kort till också...
Adam tillsammans med lillkusinen Alwin
Alla tre kusinerna: Adam, Sammy och Alwin (elof)
Hohoi!!
Nu gör jag väl ett till försök med bloggandet då! Alltså det enda jag har att skylla på är att livet händer lite då och då... först har man massor att göra och sen blir man sjuk. sen får man massor att göra och sen blir man sjuk igen. Har slitit och pausat och latat och maskat mig, det är den enda ursäkt jag kommer med så det så!
Så vad har hänt....
Jo Den första helgen i februari åkte vi ju upp till norrland för att fira min lilla mor som fyller 60 och min lillasyster som fyllt 30. Det skulle vankas kalas så det stod härliga till! Festen är en historia för sig själv men på det stora hela så hade vi trevligt såklart! Men helgen var iskall och tempen låg på -30 så man stack inte ut näsan i onödan. På lördagen när vi höll på att fixa inför festen för fullt så ringer Tomas från macken.
- Hej, Anna. Du vet du om din far tänker upp på torget nåt idag? Det är ju Doroteadagen och årets doroteabo ska ju utses som vanligt och i år ska din far få det priset.
-Vaaa... ska han? säger jag och sen blir det bråttom. Ringa pappa och låtsas som att det visst är en bra ide´att gå upp på torget i 30 minusgrader bara för att få se lite folk. Väl däruppe så står pappa och nästan fryser ihjäl och förstår inte riktigt vad han gör där. Sen ropar dom upp honom och säger att han blivit ÅRETS DOROTEABO.
När han kliver fram på scenen så står jag och är nervös att han ska vara så där uppkäftigt kaxig som han brukar vara och säga nåt i stil med: " Det var på tiden" eller "I år har ni gjort ett bra val" eller nåt sånt...
Men min lilla far står där med nästan tunghäfta och vet inte riktigt vad han ska säga... han tackar så mycket såklart och säger med tårar i ögonen att så här glatt överraskad har han inte blivit på länge. Det inte så många kanske vet är att det var större för pappa än många kan tro. Att få en stor klapp på ryggen och ett "du gör ett bra jobb" räcker långt för honom, tänk er då att få ett pris! Han kunde nästan inte prata på hela kvällen och inte dagen efter heller för den delen... frågan är om han inte ännu är i chocktillstånd!
Bra Jobbat pappa lilla och Stort grattis! Det var du värd!
Så vad har hänt....
Jo Den första helgen i februari åkte vi ju upp till norrland för att fira min lilla mor som fyller 60 och min lillasyster som fyllt 30. Det skulle vankas kalas så det stod härliga till! Festen är en historia för sig själv men på det stora hela så hade vi trevligt såklart! Men helgen var iskall och tempen låg på -30 så man stack inte ut näsan i onödan. På lördagen när vi höll på att fixa inför festen för fullt så ringer Tomas från macken.
- Hej, Anna. Du vet du om din far tänker upp på torget nåt idag? Det är ju Doroteadagen och årets doroteabo ska ju utses som vanligt och i år ska din far få det priset.
-Vaaa... ska han? säger jag och sen blir det bråttom. Ringa pappa och låtsas som att det visst är en bra ide´att gå upp på torget i 30 minusgrader bara för att få se lite folk. Väl däruppe så står pappa och nästan fryser ihjäl och förstår inte riktigt vad han gör där. Sen ropar dom upp honom och säger att han blivit ÅRETS DOROTEABO.
När han kliver fram på scenen så står jag och är nervös att han ska vara så där uppkäftigt kaxig som han brukar vara och säga nåt i stil med: " Det var på tiden" eller "I år har ni gjort ett bra val" eller nåt sånt...
Men min lilla far står där med nästan tunghäfta och vet inte riktigt vad han ska säga... han tackar så mycket såklart och säger med tårar i ögonen att så här glatt överraskad har han inte blivit på länge. Det inte så många kanske vet är att det var större för pappa än många kan tro. Att få en stor klapp på ryggen och ett "du gör ett bra jobb" räcker långt för honom, tänk er då att få ett pris! Han kunde nästan inte prata på hela kvällen och inte dagen efter heller för den delen... frågan är om han inte ännu är i chocktillstånd!
Bra Jobbat pappa lilla och Stort grattis! Det var du värd!
