Min hemby..

Detta inlägg handlar om en liten ort i Södra Lappland som heter Dorotea. Det är min hemby och den plats som fortfarande är HEMMA för mig även om jag nu flyttat därifrån för över 10 år sedan. Den här byn är inte så stor men trevlig. Dorotea ser ut som de flesta andra små orter runt om i vårt land. Allt är byggt efter den stora vägen och allt som behövs för att bo och leva där finns. Mysiga hus, små butiker, skolor och utbud på fritidsaktiviteter. Men hjärtat av Dorotea ser lite annorlunda ut än andra ställen. I min hemby finns en gemenskap och en kämparglöd som jag aldrig upplevt någon annanstans. I den här byn känner de flesta varandra på ett eller annat sätt och jag har alltid känt mig välkommen tillbaka till min hemby.

Nu är det som så att den 31 januari i år så stängdes akutavdelningen ner på Dorotea sjukstuga. Under vardagar från kl 17.00 och hela helgerna så finns det alltså ingen akutvård i Dorotea. Vi är en liten kommun med få innevånare och landstinget har bestämt sig för att det ska sparas pengar. Fram till den 31 januari var sjukstugan i Dorotea bemannad dygnet runt. Om invånarna blev sjuka kunde invånarna vända sig dit för att få första hjälpen av en sjuksköterska. Men nu är den möjligheten borta. I stället tvingas invånarna åka fem–sex mil till Åsele eller Vilhelmina. Varken en ljusmanifestation, namninsamling eller protestmöten har hjälpt – politikerna vägrar att ge med sig.

Så vad gör man som inlandsbo i ett litet bortglömt samhälle? Vad gör man när man anser att man har rätt till lika vård var man än i landet bor? Vad gör man när man bor i Dorotea och har ett barn med en sjukdom och som kan vara beroende av snabb hjälp? Vad gör man om ambulansen inte hinner fram i tid för att den får täcka för stor yta av vårt län? Vad gör man när man vet att olyckor händer, sjukdomar kan komma plötsligt? Vad gör man när man vet att varje minut kan vara livsavgörande?

Man gör som alla de fina människor som bor i min lilla by. Man gör som alla de som bestämt sig för att bo kvar, för att leva i sin by. Man går samman och man bestämmer sig för att visa att man inte tänker ge med sig, inte utan att ha gjort allt i sin egen makt först! Man ställer sig upp, man tar ton och man gör sig hörd. Den lilla människan i Dorotea har gjort precis det! De står upp och står stolt och ser till att alla ska höra dom.


Ockupationen av sjukstugan i Dorotea har pågått dygnet runt sen den 31 januari och den pågår än. Och jag är så stolt att vara från den lilla byn som skaffade sig en röst och som vågade säga ifrån. Människor som slåss för sin framtid, för sina barns framtid och även för andras framtid. Tyvärr är det så att nästa gång det ska sparas så kanske det är i din (just du som läser detta) by som det ska sparas in. Det är många som engagerat sig och det är många som på sitt vis stött denna kamp. Det är långt ifrån alla som har haft möjligheten att ockupera nere på sjukstugan men som har kunnat stödja på annat vis. Jag vill också vara med att bidra på mitt vis! Dorotea är min hemby och kommer alltid att vara det oavsett hur många år sen jag lämnat den. Jag gör detta inlägg för att visa mitt stöd och för att ge alla där hemma en stor klapp på ryggen och ett brett leende och säga: Ni gör det så bra och jag är så glad att hjärtat i Dorotea ännu glöder och ej har slocknat!

Sist av allt vill jag skicka en stor kram till en av ockupanterna: Margareta Dahlqvist som är en nära vän och som har varit med nere på sjukstugan sen dag 1! Maggan: Du är en otrolig människa som ger så mycket av dig själv till andra och utan att ens tänka på det. Stark och envis är bra drag som du besitter!! Jag är så stolt över dig och tycker att du, och alla de andra, gör ett fantastiskt jobb!!

Härmed uppmanar jag alla som läser denna blogg eller som bara råkat kika förbi att gå in på denna länk och sätter er in i vad som faktiskt händer och kan hända i din by. TACK!!

 Doroteaupproret



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0